Träningströskel

Säkert har vi väl alla ibland en tröskel som måste klivas över för att komma iväg till dagens träningspass. Jag gillar att morgonträna för då är min tröskel som lägst och jag har lättast att komma iväg och har därmed som högst motivation. Jag är inställd på träning och inte många andra konkurerande tankar finns i huvudet. Ju längre dagen framskrider desto högre motstånd för mig och har jag dessutom hunnit hem och satt mig i soffan och fått varva ner så är motståndet att ta mig iväg skyhögt. När man väl kommer iväg är det nästan alltid jätteroligt att träna, det gäller bara att man får in det i huvudet.

På torsdag ska jag på ett Bodypump-pass kl 18:30. Det är en okej tid ändå. Jag kommer inte att hinna sätta mig och äta middag utan tar bara något lättare när resten av familjen äter (äter självklart när jag kommer hem) och kommer inte hinna sjunka ner i soffan och ta det lugnt. Jag kommer också vara inställd och fokuserad på att jag SKA träna då och viljan är stark.

Det var Filippa som väckte de här funderingarna igår. Hon har gymnastik på måndagar och hon älskar att gympa. Hon är alltid sprudlande glad när hon kommer hem efter träningen och fortsätter stå på händer, göra kullerbyttor etc även hemma. Men igår var hon inte alls sugen på att gå in på gympan. Hon grät och vägrade gå in. Jag försökte förklara hur viktig träningen är och hur mycket hon gillar gympa. Det funkade inte… Osmidiga jag hotade då med indraget lördagsgodis och inställda kalas (inte smart men jag var desperat). Inte heller det hjälpte… Till slut föste jag in mitt gråtande barn i gympasalen till de andra och stängde dörren. Med tungt hjärta åkte jag därifrån med mobilen inom ständigt hörhåll ifall ledarna ringer och Filippa måste bli hämtad. Men jag hörde inget. Mattias hämtade henne och hon var så glad när hon kom hem. ”Mamma, gympan var jätterolig, titta vad jag har lärt mig”.  Hoppas hon kommer ihåg den känslan nästa måndag när det är dags för gympa!