Tjejmilen 2022

Jag har sprungit Tjejmilen fem gånger, senast virtuellt 2020. Jag har sedan dess känt mig färdig med att springa mil-lopp. Har liksom inget att bevisa för mig själv, springer mest för att det är kul och för att må bra. Men när Tjejmilen 2022 gick av stapeln i lördags stod jag där ändå på startlinjen. En vecka innan loppet fick jag erbjudande att springa för Team Granarolo tillsammans med en vän och blev mer eller mindre övertalad att ställa upp (krävdes visserligen inte så mycket för att övertala mig, hehe). Vem säger nej till att umgås med en kompis, springa en mil och få en härligt, ostig goodiebag?!

Jag har tidigare år valt startgrupp 1 men valde nu startgrupp 2, man är ju ingen ungdom längre liksom. Vi placerade oss längst fram i startfållan vilket gav fantastiska förutsättningar för att lätt ta sig fram längs banan. Eller lätt och lätt. Lätt för att man slapp trängas med andra som springer långsammare än en själv, men lätt är det inte att springa en mil, ganska så jobbigt om jag ska vara helt ärlig. Som vanligt bjöd Tjejmilen på härlig stämning och puls, löpning i underbar omgivning samt musik och hejaklack längs banan.

Jag sprang på i min egen takt utan krav på tid eller prestation och tog mig in på 48:44 (bara 20 sekunder från tiden jag sprang på 2017). Plats 232 av typ 15 000 löpare. Helt otroligt bra tid och ändå fanns det lite mer att ge. Hade inte riktigt motivation att pressa på det där lilla extra. Inte illa för att vara en nybakad 50-årig gammal motionär!!! Men det viktigaste av allt är att det var kul och att jag fick göra detta ihop med en fin vän!

Däremot får jag se om jag kommer ställa upp nästa år. Är inte sugen alls, men när det kommer till kritan är jag dock tydligen lättövertalad!